Den moraliska paniken och dess experter

Lena Hellblom Sjögren, artikel 1999 (opublicerad)

Tidsandan under 1900-talet har cykliskt förändrats och påverkat experter, politiker och allmänhet att både förändra definitioner och syn på sexuella avvikelser samt åtgärderna mot dem som begår sexualbrott. Philip Jenkins, professor i historia och religion från Pennsylvania State University, har skrivit en bok om dessa förändringar under rubriken moralisk panik, Moral Panic.Changing Concepts of the Child Molester in Modern America (Yale University Press, New Haven and London,1998). Den kan hjälpa oss att få perspektiv på vår egen tid. Nedan skall också några aktuella svenska bidrag till den moraliska panikens vidmakthållande behandlas.
I perioden 1890-1934 erkände man att sexualbrott mot barn var en realitet. Rädslan för vad som därefter under drygt två decennier kom att betraktas som sexuella psykopater var mycket stor. Denna rädsla och skarpa avståndstagande avspeglade sig i hårda lagar. En liberal era i opposition mot vad som sågs som en förlegad sexualsyn inleddes därefter i slutet av 1950-talet. Den avlöstes i sin tur efter två decennier av det Jenkins kallar ”The Child Abuse Revolution.” I denna era lever vi fortfarande.
Under de senaste dryga två decennierna har moraliska problem medikaliserats och institutionaliserats, det växande antalet hjälpare är överens om att deras insatser behövs och upprätthåller på olika sätt allmänhetens intresse för sina hjälpinsatser för de utsatta barnen. Detta utgör en förklaring, enligt Jenkins, till det konstanta genererandet av nya syndrom och diagnoser, från återväckta minnen och multipla personligheter till ”sexualiserade barn.”
Under sexpsykopattiden fanns, liksom nu, oklarheter vad gäller defintioner. Samma godtycke fanns också vad gäller diagnos/utredning. Den moraliska panik som skapades i slutet av 1970-talet är dock enligt Jenkins mycket större. Effekterna är oåterkalleliga, tror han. Många fler än förut lever av den moraliska paniken, som de varit med och skapat, därför har de intresse av att vidmakthålla paniken. Det görs genom kampanjer av olika slag oftast utifrån skräckvisioner, kraftiga överdrifter och mer eller mindre godtyckliga trenddiagnoser.
Det växande antal professionella som under 1970-talet i USA började vittna om omfång och skador av sexuella övergrepp mot barn spred överdrivna uppgifter om att incest drabbade var tredje, ibland modererat till, var femte, flicka i USA. Från att ha varit förenade med de konservativa krafterna som försvarade familjen, var emot abort, homosexualitet och sexuell frigjordhet utkristalliserade sig experter och aktivister, ofta med en fundamentalistisk feministisk grundsyn, vilka såg familjen och framför allt fadern, och med honom jämförbara patriarkala fadersfigurer, som det stora hotet mot barn – och kvinnor.
På en våldtäktskonferens som New Yorks radikala feminister anordnade 1971 deklarerade Florence Rush att sexuella övergrepp var mycket vanligare än vad som antogs. Hennes argumentation var att övergrepp ”tillåts på grund av att det är en outtalad men dominerade faktor i socialisationen och förberedelsen av flickan att acceptera en underordnad roll: att känna sig skyldig, skamsen, och att tolerera, genom rädsla, den makt som utövas över henne av män.”
Enligt Jenkins utgjorde dessa ofta citerade rader under flera år feministernas syn och var därmed lika epokgörande som den unge gynekologen Travis Gibbs formuleringar en gång på 1890-talet varit. Gibbs bröt mot den då gängse uppfattningen, att en flicka vars hymen var orörd inte kunde ha utnyttjats sexuellt, genom att han också katalogiserade fall då barn varit involverade i onani occh oralsex. En medvetenhet om att barn exploaterades sexuellt, avläst bland annat i veneriska sjukdomar hos barn, växte och åtgärder sattes in mot fattigdom och trångboddhet.
För ett sekel sedan handlade det således om upptäckten av att incest och sexuellt ofredande förekom, dock mest bland fattiga och lastbara.
Albert Fish som avrättades i Sing Sing-fängelset 1936, var en i en rad av förskräckande sexualbrottsförövare vilka också mördat barn (i likhet med Dutroux i Belgien på 1990-talet). Fish hade släppts efter flerfaldiga arresteringar innan han begick en serie mord. Därefter hårdnade klimatet. En domare i New York sammanfattade sin tids syn då han dömt en man som ofredat ett barn 1937: ”Sexuellt perverterade är samhällets fördärvbringande fiender och skall segregeras så lång tid som möjligt för att vi skall kunna skydda våra små.”
Lagar för hantering av det som sammanfattades som sexuella psykopater infördes i den ena delstaten efter den andra. Motivet var att skydda barn. De nya lagarna möjliggjorde livstidsplaceringar, ofta utan dom eller vård. Det var psykiatrer som avgjorde om någon var sexuell psykopat eller inte. Det innebar i praktiken ett stort godtycke. Föreställningar om tvångsmässighet och eskalering från något oskyldigt till värre och värre sexualbrott fanns vad gäller allt som sågs som sexuellt avvikande, inkluderande sadomasochism, voyerism, homosexualitet och exhihibitionism.
Jenkins citerar vad Orwell skrev i ”1984” om att allt sex i stort sett var sexualbrott vilket i princip var värt dödsstraff. ”Han visste vad som menades med goodsex – det vill säga normalt samlag mellan man och hustru för det enda ändamålet att göra barn och utan fysisk njutning för kvinnans del; allt annat var sexcrime.”
Den grundlagsstridiga behandlingen av så kallade sexpsykopater, under vilken rubrik många föll, innebar dock inte färre våldtäkter eller barnamord. Med det svenska ordspråket kan man sammanfatta: man silade mygg och svalde kameler. Då sexpsykopatlagen införts i New Yersey 1949 fann man t ex året därpå att av 300 intagna i enlighet med lagen var det endast ett fåtal som varit involverade i brott där tvång förekommit. Många hade arresterats – och därefter internerats i institution för en dag – eller hela livet – efter frivilliga sexuella kontakter. Antalet intagna på statliga amerikanska mentalsjukhus var år 1910 160.000, år 1930 270.000 . Det nådde sitt maximum i mitten av1950-talet då det fanns 550.000 intagna. Polisen och läkarna fick ökad auktoritet för att kunna internera besvärliga och obekväma personer, snarare än farliga, skriver Jenkins.
Stort tvivel fanns under liberalismens era om att social avvikelse kunde och skulle behandlas med institutionsplacering. Ett behandlingstänkande fick stort genomslag, men en del, såsom aversionsterapi genom elektrochockbehandling av genitalia, väckte kritik. En liberal syn på sexualitet gjorde att t ex exhibitionism inte sågs som något allvarligt brott. Även definitionen av farlighet liberaliserades på ett för oss i vår tid ibland helt främmande sätt, kommneterar Jenkins. T ex ansågs inte en sexualbrottsling som gång på gång dömts för ofredande av småflickor som farlig därför att han inte brukade dödligt våld. Internering på livstid skulle övervägas endast för ett litet antal av de absolut farligaste våldtäktsmännen, sexsadisterna samt tvångsmässiga pedofiler. Det är i dessa två grupper som de potentiella sexualmördarna finns, slog en kommission fast 1950.
Under 1950- och 60-talen rapporterades få sexualbrott mot barn. I den psykiatriska litteraturen finns pedofili nästan inte nämnt fram till mitten av 1970-talet. Antalet kliniskt verksamma socialarbetare steg i USA från 25.000 år 1975 till 80.000 år 1990. Barnskyddsaktivisterna och den växande skaran barnexperter argumenterade att allt flera barn utsattes för övergrepp. Mellan 1976 och 1986 steg antalet årliga anmälda fall av övergrepp mot barn (child abuse and neglect) från 669.000 till mer än två miljoner, med en ytterligare ökning till 2.9 miljoner år 1993. Sextio procent av dessa bedömdes emellertid som ogrundade.
På 1970-talet spreds uppgifter om att miljontals barn utnyttjades för att framställa barnpornografi och att det fanns välorganiserade pedofilringar. Det Jenkins benämner den verkliga vägen till helvetet är uppgifterna om att barn utnyttjats i rituella övergrepp och att det var möjligt att få fram övergreppsminnen som legat gömda i decennier, det som sammanfattas med ”Recovered Memory.”
Under 1980-talet återupplivades således sexpsykopattidens föreställningar, men denna gång dömdes personer som sexualbrottsförövare i stället för att klassificeras som sexuella psykopater. Förändringen kan avläsas i antalet placerade i fängelser. Under tidigt 1970-tal var det totala antalet intagna cirka 330.000 vartefter det ökade konstant och översteg 1.5 miljoner i mitten av 1990-talet.
Skillnaden, menar Jenkins, är att nu har de cykliska förändringarna brutits. Övergrepp mot barn har nu blivit accepterat som möjlig förklaringsmodell till alla sociala och personliga sjukdomar. Det har blivit en del av det bestående kulturella landskapet.
Vad konstituerar en farlig sexualbrottsförövare? En 12-årig pojke i New Yersey på 1940-talet som erkände att han hade sexuellt smekt sin 8-årige styvbror då de badade tillsammans fick ett 3-årigt villkorligt straff och kontrollerades därefter som en sexualbrottsförövare under 15 år. Risken för stigmatisering är stor påpekar Jenkins, som framhåller att rädslan under vår tid, att stigmatiseras som någon som inte vill försvara barn, också fått många oönskade konsekvenser.
I Sverige har den moraliska panikens experter varit verksamma sedan mitten av 1980-talet, och spritt budskap med inspiration från USA och spekulationer med rötter i en spekulativ psykodynamisk psykologi som haft myndigheternas, läs framför allt socialstyrelsens, öra.
Det var genom det som kvällspressen benämnde Barnets berättelse som obducenten och allmänläkaren i det s.k styckmålet initialt kopplades ihop och knöts till styckningen av Catrine da Costa. Barnets berättelse var i själva verket hennes mammas berättelse. Det var mamman som kopplade ihop dessa läkare och knöt dem till styckningen. Mamman hade efter att hon och barnets far glidit ifrån varandra tagit dottern till flera incestundersökningar, utan att få det stöd hon efterfrågade för sin incestmisstanke. Barnpsykiatern Frank Lindblad, som hade en stödkontakt med mamman (och därför automatiskt borde ha varit otänkbar som utredare) och barnpsykologen Margaretha Erixon skrev ett sakkunnigutlåtande vilket gav barnets, dvs mammans berättelse, legitimitet. Där uttalade de att flickan, då hon var 18 månader enligt deras bedömning åsett styckningen och mer än ett år senare berättat om det för sin mamma. Detta åberopades som bevis mot de båda läkarna av polis, åklagare och en i stort sett enig press.
Dessa så kallade barnexperter bortsåg helt från den vetenskapligt grundade kunskap som finns om barns minne och utveckling – och skadade förmodligen detta barn, som fått växa upp med föreställningar om sig själv som ej är historiskt sanna. Lindblad har dock fortsatt att anlitas som expert, av socialstyrelsen, Brottsoffermyndigheten m fl. Nyligen har socialstyrelsen låtit honom ansvara för en expertrapport om sexuella övergrepp på det privata daghemmet Glädjen i Karlstad, i vilken framförs att barnpsykiatrisk expertis borde anlitas i större utsträckning för att bl a införa det som kallas ”kunskaper om barn” i rättssystemet. Det var ju det Lindblad tilläts göra i det s.k styckmålet.
Samma grund i en icke vetenskaplig psykologi som används för legitimering av tidsandans ideologiska förställningar har terapeuterna Elisabeth Kwarnmark och Inga Tidefors Andersson. De har i boken ”Förövarpsykologi” med undertiteln ”Om våldtäkt, incest och pedofili” (Natur och Kultur 1999) förklarat ”perversion” på följande sätt:
”Under den oidipala fasen uppstår en mycket stark kastrationsångest som lagras på den preoidipala konflikten.” Alla män blir bevisligen inte sexualbrottsförövare – menar kanske författarna att de potentiellt är det? De fascineras av en kvinnlig psykoanalytiker som i stället för perversion talar om ”neosexualiet” och ger denna föga klargörande ”förklaring”:
”Huvudtemat hos den neosexuelle är kastration – skräcken för den och strategier att undkomma den. Handlingar som piskning, sargning, strypning, våld mot anus, blir substitut för kastrationen. På så sätt bemästras kastrationsångesten på ett illusoriskt sätt och på alla tänkbara nivåer.”

När terapeuterna tar upp frågan om ”förnekelse” anför de två förklaringar, dock ej den att det kan vara historiskt sant att det påstådda brottet ej har begåtts. Om en förövare förnekar är det, enligt terapueterna, antingen för att det är för hotfullt att tala om, eller så lider personen av en så djup skamkänsla att han lägger ”locket på” och låtsas att han har utfört övergreppet då han var någon annan, så kallad multipel personlighetsstörning. Denna diagnos fanns knappast ej nämnd i facklitteraturen innan den senaste fasen av moralisk panik, men därefter har den ökat med många hundra procent. Värst har diagnosen drabbat de många kvinnor som fåtts att tro att de lider av denna åkomma och fått sina liv sönderslagna genom terapi (se t ex Gail Macdonald: Making of an illness: my experience with multiple personality disorder, Laurentian University Press, Canada 1999).
Terapeuterna generaliserar och talar om förövare som ”dessa män” vilka kränkts som barn och som vuxna ”tar makten över sin offersituation” genom att ”ta igen det som stulits ifrån dem av känslomässig näring eller upprepade svek av betydelsefulla personer i livet.”
Den enkla spekulativa likhetslogiken som tillämpas av dessa experter, och andra som underhåller den moraliska paniken, är således: det kränkta barnet kompenserar sig genom att som vuxen bli kränkare. Denna spekulation är, vad jag vet, helt utan hållbart underlag. Det finns massor av barn som blir kränkta på olika sätt under barndomen – och som inte blir ”förövare” som vuxna.
Terapeuterna torgför också den ounderbyggda trosföreställningen att en person kan ha utsatts för grova sexuella övergrepp under barndomen och därefter som vuxen helt sakna minne av dessa övergrepp. Förklaringen de ger, med referens till Sven Åke Christiansson, är att ”traumatiska händelser under barndomen kan vara inlagrade men inte åtkomliga.”
Ofta sker den så kallade ”minnesåtervinningen” i miljöer där grupptrycket är stort. För att bli socialt accepterad kan det vara så att man känner ett tryck att minnas incestuösa övergrepp. Minns man inte blir det också ett tecken på att man utsatts. Så här beskrev läkaren Janet Boakes detta i Lancet (1995;346:1048-1049):
”Oförmåga att minnas att man varit utsatt för övergrepp tas som bevis för övergrepp, vilka förnekas genom förträngningsprocessen. Det finns inget utrymme, enligt detta, för att inte ha något att minnas.”

En stor marknad för terapeuter öppnar sig, det finns alltid något att plocka fram, precis som för dem som sysslar med barn och tror att det alltid finns en hemlighet av sexuella övergrepp att avslöja.
Minnesforskaren Sven-Åke Christiansson talade om att traumatiska minnen ”blockeras bort” då Polishögskolan inbjudit honom som föreläsare till samverkanskonferens 22-23 maj 1996. Där, liksom på en konferens i Växjö 26-27 november 1996 (”Vad ska vi göra med sexualbrottslingarna?”) föreslog han suggererande metoder för att hjälpa en person med ”bortblockerade” traumatiska minnen. Han gjorde ingen distinktion mellan behandlare och utredare, något som är nödvändigt av bevisvärderings- och rättssäkerhetsskäl. Han sa: fråga om känslor och tankar, om detaljer och ställ hypotetiska frågor. Genom dylika tekniker har det visat sig att människor kan komma att tro att de fått fram minnen av till erxempel övergrepp, som de därefter med stor känsla kan berätta om.
Sammanblandningen av behandlings- och utredningsfunktioner, samt okunskapen om förväntans- och suggestionseffekter är förödande för en korrekt och rättssäker brottmålshantering – och för adekvata/icke skadliga behandlingsinsatser. Den som är övertygad om att minnena som ”återvinns” eller ”plockas fram” är historiskt korrekta ser ingen anledning att överväga huruvida minnena kan vara förvrängda eller t.o.m. vara helt igenom falska, dvs. historiskt osanna. Subjektivt sanna kan minnen av övergrepp vara i så måtto att t.ex. en känsla av att ha varit försummad eller oälskad kan symboliskt rekonstrueras i minnet som övergrepp.
Många, inte bara välutbildade psykologer och psykiatrer, tror att människor som varit utsatta för svåra upplevelser, som t.ex. sexuella övergrepp i barndomen, helt kan glömma bort dessa och sedan efter flera år få hjälp att plocka fram minnena. Dessa obevisade föreställningar om minnet innebär om de används i ett behandlingsarbete ett brott mot den hippokratiska eden: primum non nocere. Om de används, så som Christiansson och hans två adepter, Kristianstadspolisen Ulf Holmberg och doktoranden i psykologi Elisabeth Engelberg rekommenderar i sin bok ”Avancerad förhörs- och intervjumetodik” (Natur och Kultur 1998) är risken stor att minnen av sådant som aldrig hänt fås fram.
I boken framförs idén att det skulle finnas ett speciellt fack i hjärnan för svåra minnen, och idén att man i barndomen under svåra förhållanden skulle lära sig att stänga av känslor. Jag ska citera ett par ställen där dessa spekulationer framförs:

”Dissociativa reaktioner utvecklas i huvudsak då det rör sig om återkommande negativa eller skadliga händelseinslag i tillvaron, t ex upprepade övergrepp på barn. Trots att detta skeende ändå registreras, innebär ett dissociativt beteende att minnen av traumat separeras ut och lagras vid sidan av vad man normalt betecknar som ett medvetande. (s.253)

” Det är ofta fråga om personer som under sin barndom inte bekräftats av sina föräldrar, aldrig uppfattat sig som sedda och därför lärt sig stänga av de känslor av övergivenhet och svek som blev följden. I förlängningen lärde de sig att etablera och behärska ett beteende som innebär att de kan stänga av och på känslor allteftersom de uppfattar att situationen påkallar den typen av försvarsreaktion. De kan därför begå grova brott och utestänga handlingarna från medvetandet med hjälp av den avstängningsautomatik som de så skickligt hanterar.” (s.271)

Dessa spekulationer, framförda av en minnesforskare som givits expertstatus kan legitimera en felaktig användning av den så kallade kognitiva intervjumetoden, utvecklad för att hjälpa ögonvittnen att minnas mer.
S-Å Christiansson har i upprepade föredrag berättat om hur han sitter med den påstådde serimördaren Thomas Quick i 6-7 timmar och låter denne berätta. I dokumentationen från föredrag hållna i Växjö 1996 på temat ”Vad ska vi göra med sexualbrottslingarna” står om Christianssons bidrag:
”Genom att använda sig av en kognitiv intervjuteknik har han själv lyckats ta sig igenom minnesbarriärerna hos bland andra massmördaren Thomas Quick. Denne, menar han, är en av de mycket få gärningsmän som vågat möta sina minnen. /…/
Tre saker är väsentliga i den kognitiva intervjutekniken: gott om tid, ömsesidig respekt och förtroende samt att våga ta emot minnena.”

Om en gärningsman säger sig inte minnas menade Christiansson att han skall få i uppgift att ”vara regissör”, dvs. berätta om hur ett mord eller en våldtäkt skulle kunna ha gått till. Det är en typ av hypotetisk frågeteknik, på 1970-talet använd av MacFarlane i USA i bland annat i den stora rättsskandalen gällande påstådda övergrepp på barn i McMartins förskola i Los Angeles. Det blev USAs längsta rättsprocess. Barn fick psykologers hjälp att ”minnas” sånt som aldrig hänt.
Den hypotetiska frågemetoden fick spridning i Norden genom Tilman Fürniss (vars bok The Multiprofessional Handbook of Child Sexual Abuse, sprids av Rädda barnen) på 1980-talet och har blivit hårt kritiserad. Efter tragedin i Bjugn med barn som kroppsundersöktes och utfrågades med denna teknik, så kallade ”om”-frågor , uttalade den norska Statsadvokaten 1994 att denna typ av frågor ej bör användas på grund av deras suggestionskraft.
Christiansson rekommenderar, tvärt emot Rikspolisstyrelsens instruktioner, att barn skall förhöras flera gånger och med ledande frågor. Förhörsledaren i utredningen av det tragiska mordet på den 4-årige Kevin i Arvika, där Christiansson varit anlitad tillsammans med barnpsykologer från Karlstad, berättade att han nu förstått att det var alldeles fel att bara förhöra barnen en gång. Förövarna i detta fall hade först berättat efter två månaders upprepade utfrågningar och brottsplatsvallningar. Att det tog tid innan de berättade betyder emellertid inte att det nödvändigtvis tog tid för dem att minnas. Det är två olika saker.
Christiansson går emot den seriösa forskning som finns och de internationella rekommedantionerna angående förhörsteknik med hänvisning till att ”det tar tid att minnas.” I Växjöföredraget uttalade han att det är fel att inte förhöra barn flera gånger då man misstänker att de utsatts för sexuella övergrepp och att det är fel att inte ställa ledande frågor, budskap som under 1999 presenterats i Dagens Eko.
Christiansson m fl sprider insprängt i det som ytligt sett är en lärobokstext om en ganska ny och bra förhörs- och intervjumetodik, den kognitiva, föreställningar om minnet som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
”Om en upplevelse är så traumatisk att det inte går att få en mental kontroll över sin upplevelse, kan det leda till dissociativa reaktioner, och ibland till en åtföljande problematik att minnas händelsen”, kan vi t.ex. läsa (s.78).

Om poliser, åklagare, advokater och domare påverkas att tro att det går att ”förtränga” eller som den nya termen lyder, ”dissociera”, och därmed till att anse det legitimt att med upprepade förhör och ledande frågor hjälpa påstådda offer eller gärningsmän att få fram sina minnen av de förutsatta traumatiska upplevelerna, då äventyras rättsäkerheten för alla inblandade i rättsprocessen. Liksom bevisvärdet.
Vi har fått en alltmer självklar marknadsföring av behovet av psykologiska experter. Många anser det som en lättnad att få ett namn på det de av experterna lärt sig att se som psykologiska problem, trots att det ofta rör sig om allmänmänskliga känslotillstånd så som rädsla, vrede, skuld, tomhet, ledsenhet, ensamhet, förtvivlan. Etiketteringen är dock bara godtagbar under två förutsättningar, påpekar den amerikanska psykologen Tana Dineen i sin bok ”Manufacturing Victims.” Etiketten ska inte bara förklara, utan också rättfärdiga problem och beteende, så att de hjälpsökande själva inte behöver känna skuld eller ta ansvar. Dessutom måste etiketten vara både personligt och socialt acceptabel.
Incestöverlevare är ett exempel på en sådan etikett. Om det skulle gå att visa, vilket ej ännu gjorts, att de som blivit sexuellt utnyttjade som barn har problem med att minnas sin barndom innebär inte det att svårigheter att minnas sin barndom är ett symtom på att man blivit sexuellt utnyttjad som barn. Så blandas dock problem, symtom och orsaker samman till stor olycka för många, men till gagn för den moraliska panikens experter, som just nu mer intresserar sig för pedofiler, och ”unga förövare”/sexualiserade barn, än för incest.

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Annonser

God Jul och Gott Nytt År 2015!

Hej,

Nu vill jag inför det nya året sända mina hälsningar om så bra helger som möjligt till dig som råkar få ögonen på detta brev.

Så här i backspegeln går det kanske att se en röd tråd i mitt arbete möjlig att sammanfatta i orden mänskliga rättigheter och demokrati. Sedan jag blev mor på nytt i mogen ålder för drygt 20 år sedan har jag utifrån egen firma arbetat som psykologisk sakkunnigutredare med huvudsakligen komplicerade sexualbrottmål och vårdnadsmål, samt med forskning. Mitt projekt ”Barnets bästa och barnets mänskliga rättigheter” 2009 fram till 2012 presenterades delvis i 25 fallstudier av föräldraalienation  tillsammans med relevant lagstiftning och forskning i min bok ”Barnets rätt till familjeliv” (Studentlitteratur 2012, 3V-förlaget 2013).

Evidensbasering och evidensbaserad praktik, som det på senare år talats och skrivits mycket om, är inte  entydiga och avgränsbara begrepp. Det som jag slagits av är att socialsekreterarna fått alltmer komplexa arbetsuppgifter och allt större makt över beslut av ofta livsavgörande betydelse för barn, föräldrar och hela familjenätverk – utan att ha tillförlitliga utredningsmetoder eller nationella riktlinjer för sitt arbete. De hårt arbetsbelastade och tidspressade socialsekreterarna har  inte instrument för att skaffa sig en tillförlitligt utredd grund för  sina riskbedömningar och för de åtgärder de vidtar. Därmed blir grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning svåra att leva upp till. Liksom att göra interventioner som har en solid grund där hänsyn tas till barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv, och till bibehållen identitet.

Nu tror ju inte jag att det finns några enkla lösningar, men jag tror att det skulle vara bra att i socialt arbete sträva efter att försöka hitta och sedan använda standardiserade instrument för både prevention och intervention. Det är bakgrunden till att jag försöker få fram medel till ett forskningsprojekt för att i Sverige för första gången utpröva ett i många andra länder standardiserat och använt påståendeschema. Om det går att genomföra (mina gamla vedersakare försöker på många sätt stoppa anslagsgivning till mig),  och instrumentet befinns vara giltigt också för svenska barn, skulle detta instrument kunna användas i det reguljära arbetet med barn och familjer i konflikt inom socialtjänst och BUP.

Den viktigaste förändringen för att öka förtroendet för socialtjänsten, och samtidigt säkra barns och familjers rättssäkerhet, vore att åtgärda det systemfel som innebär att samma myndighet som skall hjälpa barn och familjer, också har polisiära funktioner; mitt förslag är att ha en socialtjänst för råd, stöd och hjälp, och en tvångsmyndighet för tvångsbeslut.

 

God Jul och Gott Nytt År 2015

önskar Lena